Vilken skön dag det har varit idag. Jag har spenderat större delen av dagen i solen, med en bok. Jag har börjat läsa en självbiografi skriven av chockrockaren Marilyn Manson, med hjälp av journalisten och författaren Neil Strauss. Och jag började idag och har väl pallrat mig igenom 137 sidor av droger och vulgära utsvävningar, ett enda stort snuskparty… Jag har aldrig trott att Manson skulle vara som de andra barnen i bullerbyn, och denna boken har ju inte fått mig att ändra på min åsikt ännu. Karln är ju tokig, jag tror inte ens att han spelar om jag ska vara ärlig. Han är nog bara en natural born crazyman…En recension kommer komma på boken då jag läst klart den, vilket väl lär dröja några dagar då det är tveksamt om jag hinner göra det imorgon..
(DN) (SVD) Michael Jacksons familj kräver en ny obduktion då de är missnöjda med svaren, och man kan undra vad som då framkommit? Jag vet inte, men jag tycker att det är sjukt att man inte kan få dö ifred utan att folk ska spekulera och ta kort. Jag såg en online tidning som hade kort på jackson då han lyftes in i ambulansen, och under alla år har folk hävdat att han blekt sig, men nu fick vi ju svaret på att han var svart under sminket..låt nu Michael vila i frid och lämna hans familj i fred med…Detta inlägget är det sista jag skriver om hans död, men det kan komma ett om hans musik och artisteri…
lördag 27 juni 2009
Sol och böcker..
fredag 26 juni 2009
Musikaliska hjältar…
Idag har jag faktiskt fällt en tår. En musikalisk era i mitt liv, som förr tog en stor del av mitt liv, har gått ur tiden. Som tur är har jag några hjältar kvar i livet, även om de flesta av dem närmar sig en aktningsvärd ålder. En av mina absolut största musikfavoriter är Bob Dylan, en annan är Neil Young båda närmar sig 70 med stormsteg, inte för att det är nån ålder idag, men jag kan nästan bli rädd att de ska sluta göra musik. Det knepiga med dem är att musiken de gör blir bara bättre ju äldre de blir, kanske beror det på mognad hos artisten, kanske beror det på att man finner ro i musiken ju äldre man blir som lyssnare…Jag vet inte..Men få moderna artister intresserar mig 
Sångare och låtskrivare som Roger Whittaker, Robbie Robertson samt Buffy Sainte-Marie växer inte på träd, speciellt inte i den massproducerade jingel öknen som vi nu kallar showbiz..
Buffy Sainte-Marie har skrivit och sjungit låtar som Universal Soldier, Soldier Blue samt klassikern “Up where we belong”, den sistnämnde är väl mest känd som ledmotiv till “En officer och gentleman” där den sjungs av Joe Cocker och Jennifer Warnes. Filmen i sig är ju en klassiker den med, som ni borde se.
Men hoppet för musiken är inte helt ute ändå, folk som Ron Sexsmith finns ju, och de är nog redo att axla ovanståendes mantlar. Ron Sexsmith är en mycket intressant singer/songwriter som jag tror kan blomma ut ordentligt då han kommer upp i åren lite :)
Nostalgi
Jag hittade nyss mina två biljettstumpar till Jacksons konserter, so jag besökte i min ungdom..Nostalgi en dag som denna, jag antar att även de biljetterna numer är ett samlarobjekt.
Jacko sjöng sin sista refräng: R.I.P
(SvD) (DN) (Expressen)1992 stod jag som tonåring i ösregnet på Stockholms Stadion. Michael Jackson var då ute och turnerade i Europa på sin Dangerous turné och den kvällen var han i Stockholm. När förbanden Kriss Kross och Rozalla hade spelat, ljöd Beatles låtar i musikanläggningen innan det vart helt tyst och jublet började stiga. När det exploderade och Michael Jackson flög upp ur golvet stod en ung tjej jämte mig, hon kan ha vart ett par år äldre än mig. Hon stod helt lugnt och stilla och sa “Han är så jävla sexig” sen svimmade hon och fick bäras ut. Ingen hysteri, ingen panik…Bara ett lugnt konstaterande. Konserten drog igång och det var en riktigt bra konsert, nya och gamla hits blanades med grymtningar och avancerade dansrutiner och jag vart helt tagen. Hade det varit fint väder skulle kvällen ha varit komplett.
Innan Jackson släppte sitt album Dangerous så var jag inget stort fan, jag tyckte om hans musik, men mer var det inte. Jag köpte Dangerous på vinyl, sen i Stockholm innan konserten köpte jag BAD på en picturedisk vinyl, sen rullade det på, jag har skivor med Jackson 5, The Jacksons, och de flesta av Jacksons soloskivor, och det var med sorg (faktiskt) jag läste imorse att Michael hade avlidit i natt. Jag blev berörd då Jackson var en sådan central del i mitt musikaliska uppvaknande, även om jag under åren lyssnat allt mindre på honom, så har beundran legat där och pyrt. Jag hade faktiskt hoppats på att han skulle få göra sorti med stil i sin sista avskedsturné, men någonstans kändes det ändå som om det inte skulle bli så. Jag hoppas att Jackson mest kommer minnas som den stora artist och musikaliska geni han verkligen var, trots hans påstådda brott och tvivelaktiga leverne..Jag hade hoppats på att han skulle släppa sin nya skiva och på den gått tillbaka mer till sina rötter och gjort succé, kanske kommer skivan postumt, kanske inte. Men den musik han redan gjort, kommer ju tveklöst att leva vidare i många generationer till..
Jag fick ynnesten att se Jackson live två gånger, 1992 i Stockholm och 1997 på Historyturnén då den kom till Göteborg, vilket var en fin kväll på Ullevi i strålande skymningssol.
Lite länkar till bra videos:
Childhood
They dont care about us
Man in the mirror
Tabloid Junkie
In the closet
Hatten av för en stor underhållare och musikaliskt geni. 
torsdag 25 juni 2009
Rariteter…
Jag har samlat autografer i många år nu och har ju således kommit över en del rariteter, bland annat har jag tre signerade foton från Dalai Lama, jag fick även en dokumentmapp från Hans Helighet, med det officiella sigillet och ett kvitto på portopengarna jag skickade, de kallade pengarna för donation, vilket ju var trevligt. Undrar om jag står på nån kinesisk hitlist nu, efter att ha donerat pengar till Hans Helighets kamp för frihet? Jag har läst några böcker av honom och han är en vis man, utan tvekan.
Även Fredspistagaren Desmond Tutu har skickat mig en autograf, även Cardinal Ratzinger, sedermera Påve Benedictus. Jag skrev till Benedictus ett par år innan han blev Påve och lyckades på det sättet få en äkta autograf av Påven, som på sin plats i den heliga stolen endast skickar ut tryckta autografer (om man inte skulle ha en extrem tur) 
Libyens snudd på folkvalde ledare Kadhaffi och USA´s forne president Gerald Ford sitter även de i min pärm, med sina signerade foton som de skickat till mig, Kadhaffis kort kom till och med med ett brev från Libyens revolutionsråd som skrev att Kadhaffi hade uppskattat mitt brev och att han gladligen signerat ett foto till mig..Inte illa det ^^
Den ovanligaste rariteten jag har dock är nog en autograf som jag fick av min mor, det är den legendariske tungviktsmästaren Sonny Liston, som morsan träffade i Göteborg då han var där. Sonny Liston var enligt uppgift rätt dryg i vanliga fall och kunde inte skriva ens sitt namn innan precis i slutet av sin karriär, och därför finns visst inte så många som bevisligen är äkta. Han dog ganska tidigt dessutom. Jag har i vart fall låtit rama in den så den nu hänger på display i min enkla bostad.
Vad gör då ett samlarobjekt till rariteter? Jo, tillgång och efterfrågan, ju mindre det finns av en sort, ju värdefullare och mer eftertraktad blir objektet. Vilket torde vara en självklarhet. Jag har en hel del saker jag kan tänka mig eventuellt blir rariteter i framtiden, bland annat Ruben Östlunds passerkort till Cannesfestivalen, en signerad bild på Muhammedtecknarna Lars Vilks och Kurt Westergaard samt ett flyttkort från forne storspionen Stig Berling. Däremot skulle jag aldrig kunna tänka mig att sälja mina autografer, utom i enstaka undantagsfall där jag kanske har fler likadana etc..
Skruvad film…
Jag vet inte exakt när den kom den här filmen, men jag kan lungt säga att det var en av de mest skruvade filmer jag har sett. Filmen är spansk och har uppfriskande nog spanskt tal. Jag vet inte om man ska kalla, den drama, thriller eller saga, eller kanske en skruvad blandning. Men den var ganska bra faktiskt. Jag har nu på kort tid sett två mycket bra spanska filmer, denna samt en film som heter “Barnhemmet” tror jag, men den andre var nog mer åt skräckfilms hållet. Det var dock samma regissör i bägge fallen. 
Filmen innehäll knepiga “monster” och skruvade incidenter och ett spanien i inbördeskrig, och jag vet inte hur regissören Guillermo Del Toro fick ihop det riktigt, men all in all var det en bra och sevärd film, om man gillar den skruvade delen av filmvärlden..
Den är stundtals hemsk och mörk, men mestadels bara knepig och skruvad, och jag gillar skruvade, knepiga filmer. Jag ger filmen 4+ av 5 möjliga och det skulle anses vara ett ovanligt högt betyg för denna genren av film, i vart fall i ett betyg ifrån mig.
Guillermo del Toro jobbar nu på att filmatisera Tolkiens “Bilbo” tillsammans med Sagan om ringen regissören Peter Jackson.
Trevligt fynd i postlådan…
Idag kom ett stort kuvert, poststämplat i amerikanska södern. Nashville Tennesse för att vara exakt. Det var ett signerat foto av forne amerikanske Vice Presidenten och tillika miljökämpen Al Gore, som en gång i tiden trodde sig ha uppfunnit internet.. Det är ju som ni ser ett ganska snyggt kort, och autografen är i vart fall inte tryckt eller maskinskriven, och ser dessutom ut som den ska, så jag antar att den är äkta. Det är ju helt klart ett fint tillägg till vilken samling som helst.
Det kom även ett signerat kort i från Ryske hockeyspelaren Sergei Samsonov, som spelat en massa matcher i NHL, 738 enligt wikipedia och han håller på än, numer i Carolina Hurricanes. Den autografen har jag haft pending i 519 dagar så det var ju ett trevligt fynd.
Sen, kom helt sonika en jacka jag beställt, den var snygg, lite lång i ärmarna dock så jag får vika upp dem, men den var rymlig och skön :)
Just nu i skrivande stund sitter jag och lyssnar på Peps Persson och Leonard Cohen musik, som snurrar i spellistan. Very nice ^^
onsdag 24 juni 2009
På Posten idag…
Ibland söker jag på skivaffärer efter signerade skivor och filmer, då det ibland släpps skivor som är signerade i begränsade antal. Detta gör det väl i någon form av promotionsyfte och de är inte dyrare än osignerade skivor. Nu hittade jag en signerad Moneybrother cd, på en känd nätaffär för 99 kr och hans autograf har jag försökt få på posten ganska länge nu, så jag slog till på den.
Jag lyssnar i skrivande stund på skivan och kan konstatera att den är riktigt bra. Moneybrother har jag gillat sedan tidigare, men detta är den första skivan jag köper faktiskt, då jag innan mest hört honom på radio och tv.
Jag vet inte varför men jag får lite Springsteen vibbar av skivan, det är lite piano och saxofonkomp alla “Born to run”, men inte tillräckligt mycket för att det ska låta som ett plagiat. Moneybrother känns som om han bara är Moneybrother och det känns som om han försöker vara egen och det kan jag uppskatta. Skivan Mount Pleasure kommer jag garanterat lyssna en hel del på.
Jag tänker försöka mig på att sätta ett betyg på skivan så får det nog bli en 4+ av 5 möjliga.
tisdag 23 juni 2009
Tänkte rekommendera…
Lemmy Kilmister, grundare, sångare och bassist i det legendariska rockbandet Motörhead har skrivit en riktigt bra självbiografi. Han skriver om sin långa karriär med Motörhead samt om sin något kortare karriär med Hawkwind, där han spelade på 70 talet innan han fick kicken. 
Lemmy berättar dråpliga historier från sina turnéer och sitt privatliv, han pratar om sex, droger och rock n roll, för vilket han nästan blivit synonym med. Lemmy är rocken personifierad, missbruk till trots har han turnerat mer än någon annan och stått på fler scener och antagligen inte ens hunnit bli bakis från det ena landet till det andra. Även om Motörhead har gjort en massa skräp skivor så har de även gjort riktigt bra musik i stunder. 
Svenske trummisen Mikkey Dee, som innan spelade med bla King Diamond joinade Motörhead 1992 för skivan “March ör die” som i min mening är en av de bästa som gruppen har gjort. Mina favorit skivor med dena skitiga grupp är:
- march ör Die (1992)
- 1916 (1991)
- Bastards (1993)
- Overnight sensation (1996)
Den första skivan jag lyssnade på med gruppen var 1916, jag lånade skivan på biblioteket och lånade om den tills jag inte fick låna den mer, detta var ju innan cdbrännaren gjort sin entré i världen så jag gick snällt till skivaffären och bad dem beställa skivan, sen var jag fast. Skivköpen rullade på och jag har idag en del skivor med gruppen, tyvärr är det bara ett fåtal som är riktigt bra, de andra är lite mer halvsunkiga och dåligt producerade, men ändå fullt dugliga.
Är ni intresserade av gruppen tycker jag att ni ska köpa de skivor jag listar och sedan läsa boken. Boken är kul även om man inte är ett fan, personligen skrattade jag högt då jag läste den flera gånger…Fan..Jag kanske skulle läsa den igen…
Motörhead släpper nästan en skiva per år, och jag väntar med anspänning på om det kommer någon i år…
Godnatt Bolsjeviker och kosmonauter!
Det gamla gardet aktriser
Måste man som kvinna vara übervacker och sexig för att slå i Hollywood? Eller är det som med männen att det faktiskt krävs en hel del talang på den kvinnliga sidan med? 
Kerira Knightly slog ju igenom på stort i sjörövarfilmerna om Jack Sparrow, med Johnny Depp i den Keith Richards inspirerade och karismatiske Jack. Filmerna heter ju som bekant “Pirates of the Carribean” och har inbringat en massa pengar över hela världen. Hon hade en biroll men ändå en stor sådan. Jag vet inte varför, men det tycks ofta vara så att kvinnor får biroller, med undantag naturligtvis. De flesta filmer har ju en grundstory där en kvinna antingen ska räddas, hämnas eller förföras, och de är ju allt som oftast bildsköna kvinnor i de rollerna.
Men ser man på djupet så är det ypperligt duktiga aktriser på duken idag med, de flesta skolade i många år på skolor för dramatisk konst, och jag tror ärligt talat inte att det räcker med ett utseende längre. Det finns för många vackra kvinnor som vill ha rollerna att de går till de som är mest uttrycksfulla och duktiga på det de gör. Förr räckte det nog med att vara vacker, Marilyn Monroe plockades väl nästan upp på gatan av bolagen och drillades in i en värld hon inte ville vara i eller hanterade att vara i.
summasummarum är således att jag inte tror att man kan lyckas inom film enbart på att vara vacker, det var kanske så förr, men idag är kraven för höga så agnarna sållas från vetet och kvar blir eliten. Kvinna som man, snygg som skogstroll har man nog chansen att lyckas om man ger sig fan på det, och utseende är ju såklart ingen nackdel…
Jag skulle gärna se fler kvinnliga huvudroller, Anjelina Jolie kan ju inte ta dem allihop kan man tycka…
De gamla gardet skådespelare….
Jag vet inte om jag verkligen har belägg för det jag nu kommer att skriva, men jag har varit inne på det i tidigare inlägg. Saken är den att jag undrar om skådespelerikonsten ersätts av modelljobb? Det känns som om man bara behöver se bra ut för att kunna agera i hollywood filmer, frågan är om det verkligen är så? Och är det i så fall något nytt? 
Skådespelare som Charlton Heston och Sean Connery ansågs väl vara “prettyboys” förr, precis som Brad Pitt och Orlando Bloom gör idag, men de kunde ju ändå agera framför kameran. Brad Pitt är ju en man som av de flesta anses vara såväl en “pretty boy” och en av världens sexigaste män, men jag skulle säga att han dessutom är en av världens bästa skådespelare. Han kan spela ganska många olika roller och göra det bra.
Hjältesagor genom historien har väl alltid varit baserade på en utslagen snygg man som hamnat snett, men ar tag i sig och till slut räddar världen och får den vackra kvinnan i birollen.
Så en naturlig del av film är väl att mycket betoning läggs på vackra och coola människor, då film är en flykt ifrån verkligheten, in i en annan värld, där alla kan bli en hjälte. Jean Reno, Geoffrey Rush och Robert Deniro har väl alla räddat världen eller personer i nån film, och i ärlighetens namn är de ju inte jätte snygga. Men dock, filmhjältar. Jag hatade Geoffrey Rush som skådis, innan jag såg honom i filmen om Marquis de Sade, där han i huvudrollen briljerar som galen författare som sätts på mentalsjukhus under den franska revolutionens efterdyningar. Han vann en oscar för sin roll.
Anthony Quinn vann två Oscars, och även om han kanske ser bra ut på bilden ovan så är han ingen bildskön man i sina filmer. 
Så mitt svar på ovanstående hypotes, eller retoriska fråga om man ska kalla det för det, är att det inte går att bli skådis enbart på sitt utseende idag, det gick kanske på 80 talet då allt som krävdes var anabolamuskler för att slängas in barbarfilmer och actionfilmer av kalkonklass. Men idag krävs mer. Utseende skadar ju inte, men ser man på hunkarna på duken i dag är de duktiga skådespelare och har nog förtjänat sina roller… 
Att lyckas som skådespelare kräver mer än utseende, det kräver talang och ambition och dessutom vilja att arbeta. Så jag tror att det är en myt att man måste se bra ut för att lyckas som skådespelare…Ikväll, eller imorgon kommer jag gå in på aktriser och min syn på det..Häng med då :)
Vart tog du vägen?
Efter 30 miljoner sålda skivor och en massa inspelade album är Chris Rea en världsartist, som jag verkligen gillar, hans släpiga bluesgitarr och hesa djupa röst får mig att må rätt gott då jag sätter på hans skivor på snurren. Men jag undrar vart han tog vägen, han släpper skivor fortfarande, men det tycks inte bli så mycket liv om dem längre. Hitsen uteblir och jag undrar om det är media som inte hyllar honom lika mycket nu då han mest spelar renodlad blues? 2005 släppte en han en box med 11 skivor i, där han tolkar gamla bluesklassiker, och jag har inte ens hört talas om den, vilket jag borde då jag hänger med ganska bra..Fast jag kan ju inte ha koll på allt.
Boxen han släppte heter “Blue Guitars” och innehåller 135 låtar, en dvd samt en bok med Chris Reas målningar, och jag känner att jag vill köpa den, så när jag har cash över nån månad gör jag nog det, den kostar lite som ni kanske förstår, men nerladdning har ju förbjudits av landets ministrar, och jag kan hålla med om att artister borde få pröjs för sina verk.
En av Reas bästa skivor (enligt mig) är Stony Road från 2002 där Rea spelar en riktigt djup och mörk soul som tar mig med häpnad, jag älskar hur han får sin gitarr att tala. Chris, en gitarr, en slide och blues är en oslagbar kombination.
Se Chris spela Stony Road live på youtube
Nu ska jag slänga ihop en omelett, den är klar om en kvart typ om nån är sugen..
